Ska det vara så här när man kommer hem? När jag hämtade på "dagis idag möttes jag inte av svansvift som igår. Nej, idag låg hon som en pascha utfälld på mormors och morfar soffa och glodde på mig. Jag stannade en stund och pratade om dagen. Katrina och morfar har gått långpromenad tillsammans idag så det verkar inte bättre än att lilla damen är rätt så nöjd vad det gäller den biten för dagen. Katrina flyttar sig under samtalet närmre mig till en annan soffa. Det är så det är. Hon flyttar runt mellan de olika mjuka platserna och där emellan leker hon med sina grejer och kollar in vad mormor och morfar gör. Speciellt köksarbete är hon väldigt intresserad av och då särskilt matlagningsdelen. Mormor säger att hon kan ligga till synes helt utslagen i en soffa men minsta antydan till att något spännande händer i köket så tipp, tipp, tipp... "vips så står hon alldeles bakom en" Jag förstod att det hade ramlat ner en eller annan köttbulle idag. Då höjer jag som matte ett varningens finger då jag är noga med att hon ska äta sin mat och inte en massa extra bredvid. Men vad kan jag mer göra åt detta...?
När jag reser på mig och går mot dörren skyndar Katrina efter utan att jag behöver säga till henne att komma. Hon vet att hon ska gå hem med sin matte. Väl hemma blir det eftermiddagsmål med en äggula till Katrina och efter måltiden parkerar hon sig, med huvudet på kudden, i köksoffan...

Ska det vara så här...?


eller så här?

Eftersom jag tillhör den grupp människor som tänker ut allt hemskt som kan hända innan något över huvudtaget har hänt så blev jag inte direkt överraskad av resultatet av vårt veterinärbeök idag. Fraktur på tå två höger bak. Med tå två menas innertån. Frakturen sitter så till att veterinären befarar att man måste amputera tån. Man gör då detta långt upp för att undvika problem i leden efteråt. Man tar alltså bort hela tån och en bit till. Veterinären påstår att det troligen är större risk med att inte åtgärda detta och att de allra flesta tåamputationer går väldigt bra. Det bör inte vålla Katrina några större men. De utför amputatonen av tån så att det knappt syns. Eftersom tassen har sin stödyta främst på övriga tår så bör inte heller detta ingrepp hindra hennes rörlighet framöver. Innan något bestäms så ska en ortoped  konsulteras. Jag ska ringa veterinären på måndag för att få besked om hur hon tänker att detta bör åtgärdas. Slemsäcksinflammationen är på tillbakagång även om "bursan" fortfarande är vätskefylld. Veterinären tror på tillbakagång och att vi fortfarande ska ha linda på i den mån det går. Katrina är så tålig med allt man gör med henne. Hon reagerade knappt inte alls när veterinären klämde och inte klagade hon på röntgenbordet heller. Hon fick också stödbandage och en spruta med smärtstillande samt ett recept på smärtstillande, Rimadyl som hon ska få under den närmsta veckan. Så var det med detta. Jag är så ledsen över det här. Vad hon ska bli utsatt för...Hon som tycker att det är så roligt att springa dessutom. Fast vi får gå som vi vill sa veterinären.
När vi kom hem så var hon hungrig lilla gumman. Här står hon med sitt bandage. Hur ska detta nu gå?

Hon följer mig så fint, min lilla irländska skatt!
Hon är fri nu och så oändligt älskad...

Vi har tvättstugan ikväll Katrina och jag. Hon följer mig, precis efter, den korta biten mellan tvättmaskinen, torktumlaren och torkskåpet. Fram och tillbaka går hon där bara några centimeter ifrån mig. Hon är en van tvätterska nu och inte längre ängslig över tvättstugans alla ljud.

Vi tog en kvällspromenad mellan maskinerna och har varit ute i en och en halv timme nu. Det började skymma och blev riktigt myggigt på vägen hem. Katrina var lös en stund på idrottsplatsen. Hon springer några varv i full fart och viftar nöjt på svansen. Hon styr med den liksom. Fast hon håller noga reda på var jag är och kommer direkt när jag ropar. Bandaget som hon borde ha går inte att ha för det är omöjligt att få det att sitta nån längre stund. Det får vara på inomhus och på kortare promenader. Bursan har blivit mindre så det ser just nu bra ut.

Det blir mycket hundprat just nu. Många är intresserade, frågar om adoptionen och tycker att det är spännande med Katrina och bloggen. Det finns de som säger att "man blir ju så bunden med hund". Ja, men det är ju det jag tycker om. Jag tycker om gemenskapen med och närvaron av min hund och jag tycker också om de rutinerna som det innebär att ha hund. I morgon är det sovmorgon. Det innebär, i detta huset, att vi går ut i gryningen när Katrina vaknar och sen går jag och lägger mig igen när vi kommer hem.

Tack alla bloggläsare och en trevlig helg till er alla!