Det har varit dagar med mycket känslor. I fredags tog vi ett kärleksfullt och fint sista avsked av morfar. Nu kommer tid av stor sorg och saknad. Min fina, starka, kloka pappa finns inte längre i livet och det är som Joel sa "helt obegripligt för morfar var odödlig för mig".
Tjejerna fick vara själva här hemma några timmar när vi var i kyrkan och på minnesstunden. Det gick hur bra som helst här hemma men det var stor glädje när vi kom hem och det var som balsam för själen i den stunden.
Scilla är tack och lov bättre i tassen. Det var något bättre redan igår då hon kunde stödja lite på den och idag går hon helt på alla fyra. Hon äter sina smärtstillande och får ha sitt bandage i några dagar till. Den där Rimadylen är ju god med leversmak så lilla K vill också ha smärtstillande. Hon får en vanlig "pylla" i stället. Det går inte att bara ge den ena tycker jag. När det väntas på morgonens ostskiva så står Scilla nära mig på golvet och lilla K ligger och sträcker på halsen i kökssoffan. "Du ser väl att jag ligger här och vill ha?"
Det här med tassen väckte så mycket starka känslor hos mig för lilla Scilla. Hon tydde sig så mycket till mig hos veterinären. Hon är min helt enkelt och det får aldrig hända henne något hemskt! Mattes lilla keliga hjärta. Jag måste pussa på henne lite jämnt och ständigt! Och pussar man på den ena så måste man pussa på den andra. Det är pusskalas för jämnan i detta huset.

Pussnos...