När man ropar...
Det beror på vad det gäller om någon ska komma när man ropar. i morse när det var dags för morgonturen kom ingen när jag ropade. Det var helt tyst inne i rummen där de låg. Båda uppfattade att det regnade så det var ingen rusning direkt. Jag fick hojta och skramla runt i hallen en stund innan jag fick någon respons. Mormor har det likadant. Igår var det trist väder och mormor fick knappt med sig dem ut. De ligger helt utslagna i sofforna men så fort mormor har ett ärende i kylskåpet så står det två klarvakna näbb i dörrhålet ut till köket. Då behöver man inte ropa minsann. "Ska vi gå in och möta matte?" frågade mormor idag. Då kommer de rusande som två jehu genom våningen. Och det är ju en himla tur för mig. Hade ju blivit lite ledsen om jag fått höra att de hellre hade legat kvar när de får en sådan fråga.
Ingen rusning vid regn...
-Mitt liv som matte är en blogg om mig, en matte i den vackra staden Karlskrona, som en vårdag 2010 bestämde mig för att adoptera en greyhound från Irland. Första mötet med greyhoundflickan Katrina var på Arlanda den 12:e juli 2010. Då blev jag hennes matte och hon min lilla skatt.. Under hösten 2010 började jag tänka tanken att Katrina borde få en fyrbent kompis. Så var den processen igång och efter nyår så började jag titta på greyhounds som då var aktuella för adoption genom NeverNeverland, som är den svenska djurrättsorganisation ,som jag har adopterat Katrina genom. Scilla kom till Sverige, 12:maj 2011 , precis 10 månader efter Katrinas ankomst. Scilla fick bo i bästa jourhemmet fram till den 2:a juni då jag hade möjlighet att hämta henne. Nu är jag dubbelmatte. Du som vill är välkommen att följa med i min blogg om mitt vardagliga matteliv tillsammans med mina båda irländska prinsessor..