Solen sken på vägen hem idag. Mormor och tjejerna mötte upp. Det är kallt men ljusare med hopp om vår. Speciellt Katrina var väldigt glad på hemvägen. Hon är så kul ibland hon.
Vi passerade en svart ledarhund med sin matte och jag såg på Katrina att hon laddade för att skälla ut den där hunden. Hon skällde till och fick en tillsägelse av mig. Hon ska hålla tyst tycker hennes matte! Speciellt när vi möter en som är i tjänst...
Nu ligger mina två latoxar för ankar. De är minsann inte i tjänst. För somliga räcker det att finnas till...

Latoxar...

Ibland kommer historien över mig...
Scilla kallades för Velvet då hon var aktuell för adoption för två år sedan. Hennes stamtavlenamn är B'ville Rose.
Dessa ord var det som stod om henne på NNL:s sida för aktuella hundar för adoption och bilden är en av de som fanns till texten om henne;
"Velvet är en fantastiskt vacker tik. Vit med blå öron. En trist historia döljer sig bakom henne, men det är inget hon låter oss se. Hon kommer att ha ärr på sina bakdelar, detta pga att man har hällt kokande olja på henne, det smärtar tom att skriva. Trots sin bakgrund så är hon en genomtrevlig tik med stor tillit till människan, helt otroligt"
Så blev jag "fast" och nu är hon min! Att hon också var världens keligaste framgick inte från början. Det vet vi nu...Av ärren på bakdelen syns ingenting. Scilla är känslig för smärta och upplevelse av att sitta fast. Inte så konstigt kanske om det finns ärr i själen. Detta tar vi hand om så gott det går. Mitt lilla vita hjärta ❤

Velvet som blev en Scilla...

Idag har det varit gråväder hela dagen. Hörde uppifrån landet att det har bjudits på sol på sina håll och kanter. Inte här alltså... Mera snö och bistert som fasen dock. Vi tog en lång morgonpromenad och resten av dagen har tjejerna mest legat för ankar här hemma. Tur att de sprang ett par varv igår vid ett par tillfällen under dagen. Nu ska vi ut på en liten kvällis. De pockar på och vill ut här mina små hjärtan. Kanske kan det bli ett litet kvällsben sen...

Sprang igår i öppet spår...!

Vi vilar förmiddag här nu inne i den sköna värmen. Det betyder att morgonpromenaden är avklarad, frukosten intagen och tjejerna har intagit
sina lägerplatser fram till klockan tolv ungefär. Själv plockar jag med mitt.
Vintern håller ett starkt grepp om oss och det var kallt när vi var ute. Tjejerna fick springa lite på lilla planen men sen, efter ett par varv i full fart, ville Katrina ta en genväg hem för det var kallt om tassarna. Till och med Scilla pep lite klagande och det händer inte så ofta. Katrina markerar tydligt vilken väg hon tycker att vi ska. Hon hittar ju överallt. Det gör inte Scilla. Hon hänger bara med "lilla lullet". Men hon kan ju så mycket annat hon...

Kan så mycket...

Det händer inte sådär väldigt ofta att lilla K kommer och lägger sig tätt intill. Scilla är ju mer självklar kelgris i detta huset. Hon kan liksom aldrig få nog av närhet och kel. Tidigare ikväll hördes det ett läskigt skott på vår gata. Då är det skönt att ha en matte att krypa upp till i soffan. Katrina har sedan legat tätt intill med huvudet i mitt knä hela kvällen. Kanske en natt av tjugo bestämmer hon sig för att hon ska sova nära matte och då får den lilla vita välja en annan plats. Denna natten är det en sådan natt som mattes närhet är viktig. Därför har Scilla nu parkerat sig i soffan och Katrina ligger här bredvid och snarkar. De kan ju skjuta igen...

Nära intill...

Scilla är min lilla fröken skutt. Alla klorna blev klippta igår förresten. Idag har vi gått en tidig morgonpromenad. En lång sådan. Riktigt skönt med efterföljande lång frukost. För min del vill säga. Tjejernas är snabbt överstökad. Särskilt Katrinas. Scilla är lite mer sansad vid matskålen. Hon tar också allt så fint och försiktigt som hon tar emot från handen. Katrina är som gluff gluff! Det kan ju komma någon och ta det goda...
På eftermiddagen var vi i lilla hagen. Där snurrade och skuttade Scilla för fullt :) Detta borde jag ha filmat! Nu är de trötta och ligger utslagna i varsitt hörn. Själv ägnar jag mig åt att kuta upp och ner i tvättstugan.

Lilla Skutt lyfter...:)

På helgen har vi översyn av klor och tassar. Si och så är det med Scillas villighet att ställa upp på detta. En klo här och där och i bästa fall alla. Som jag brukar säga. "Hon har säkert sorgkanter också" Filen tittar hon misstänksamt på och insmörjning gillar hon inte heller. Det får jag, i bästa fall, uträtta i smyg. Katrina ställer upp på allt. Klippa, fila och smörja. Hennes uppgift är sen att slicka tassarna då försvarets hudsalva är riktigt välsmakande. Hon är en riktig pärla den lilla svarta!

Svart pärla...

Vi vilar på lördagen och söndagen här hemma. Det tycker tjejerna om. Lite småpyssel och soffhäng. Med lite inslag av promenad och bus i hagen. Vi var ute tidigt i hagen. Då var det jakt...En fläckig syster kan vara nog så spännande att jaga. Efteråt är det skönt att ha ett hem att vara i. Det är råkallt och trist ute vilket gör det ännu mysigare att hålla till i soffan.

Inställd på jakt...

Nu har vi lekt kurragömma i hagen och letat godis i snön. Det var kul! Vintern släpper minsann inte taget. Det kommer ny snö titt och tätt. Det var inte fullt ös idag. Bara lite spring i full fart och sen mycket fritt nosande. De är nöjda när de hoppar in i bilen. Gladast var de nog av att komma hem. Katrina sprang runt med en pipis i rena glädjefnattet. De är hemmagrisar. Precis som matte...

Den lilla svarta är svår att få bra bilder på just därför att hon är svart. Dagen idag har bjudit på soligt väder och lite kyla. Mot den vita snön blir det bra kontrast till det svarta. Så snöbilder är bra på Katrina. Här har vi en från hagen innan idag.

Sitter i solen...!

Det har kommit någon centimeter ny snö i natt. Då passar det bra med lite lösspring i hagen. Lite springglada var de fast ändå inte så som jag trodde att de skulle vara. Lite annat smått och gott hann vi med idag också.
Gott kött har vi ätit ikväll...Det var två bitar kvar på fatet när vi dukade av. Det kan hända mycket på vägen mellan matrummet och köket. När jag skulle hämta det sista på bordet, däribland fatet med kött, så var det bara en bit kvar. En liten vit såg skuldmedveten ut och doftade misstänkt. Ingen har hört något och ingen har sett något. Hon vet att hon gjorde fel. Det ser man på blicken. Sen har hon dock helt ogenerat legat hos oss i soffan, brett ut sig och velat gosa. Hon verkade mätt. Och det var ett väldigt gott kött. Det var det verkligen...

Lite springglatt...