Jag har ju berättat förut att lilla K piper då det är något hon vill eller då hon inte riktigt gillar läget. Det är helt enkelt hennes sätt att uttrycka vissa av sina känslor. Om något inte går tillräckligt fort eller blir efter hennes tycke så kommer det ett litet pipgnäll. Som när jag inte är tillräckligt snabb med nyckeln när hon vill in efter promenaden eller då jag är alldeles för långsam med att ta fram maten eller då hon inte hittar en bekväm ställning att ligga på eller rätt ställe att ligga på. Någon "piplisa" har jag aldrig haft förut men det är bara att vänja sig... Hon är ju så gullig lilla Mymlan!

Det går fantastiskt bra att lämna henne om dagarna. Hon vet nu vart vi ska gå och styr kosan till rätt dörr i "mormor och morfars" trappa. Hon börjar vifta på svansen redan i trappan och sen när hon kommer in går rumpan som bara den. Hon är glad för både "mormor och morfar" men... Det kan inte hjälpas men "morfar" är bäst. Det bara är så. Det har varit likadant med alla våra tidigare fyrbenta vänner. När "morfar" gick ut idag utan Katrina så inte bara pipgnällde hon. Hon "gråter", berättar "mormor".

På fredag eftermiddag blir det ett besök hos veterinären. Veterinären vill titta på hennes misstänkta bursit. Den är inte värre idag och verkar inte vålla henne något problem. Vi får se om de tömmer den eller vad de hittar på. Ska den tömmas så blir det väl också antibiotika.

Idag blir det ingen bild på Katrina för jag laddar kameran. Däremot så fick jag en bild från min son Joels fästmö, Emelie. Den kom på mailen i söndags just som jag längtade som mest efter mina älsklingar i Gävle. Så här är de; Amos, Joel och Bell!
 
foto;Emelie Håkansson www.smellofnature.blogg.se