Lilleman Amos är hemma! Mitt lilla hjärta som jag har levt med sedan han var en liten plutt på 10 veckor fram till han var nästan tre år. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket här. Han är ju Gävlebo nu och är tillsammans med sin husse som han älskar över allt annat. Husse är bäst men han vet att han är hemma igen i sitt "barndomshem". Det råder inga tvivel om detta. Han flyter in här som om inget har hänt. Amos och Katrina går här som om de alltid har känt varandra. Det är bra att ha minst två hundar. Att tillhöra en fyrbent flock är toppen för alla. Första natten så låg Amos hos mig i min säng fastän han blir så varm. I natt har han legat på Katrinas bädd bredvid min säng. Soffbordet har vi skjutit upp nära soffan för att få plats med en stor madrass på golvet. Joel ligger där. Katrina ligger hos Joel eller på soffan. Någon hade gnagt lite på soffbordets ena hörn i morse innan alla hade vaknat ordentligt. Bordet står ju så nära när man ligger i soffan så någon kunde väl helt enkelt inte låta bli. Katrina låg på soffan, när jag steg upp, och såg oskyldig ut. Hon gjorde dock ett lite försök att gnaga lite till på bordet när jag såg det och hon fick då en liten tillrättavisning. Vi ska väl tro att detta är tillräckligt. Det kommer att krävas en åtgärd för att få det där skadade hörnet snyggt igen. Får fundera på hur jag ska lösa detta. Fast det är ju bara materiellt. Det är så mycket annat som är viktigare...

Mitt hjärta, Lilleman Amos...