Piplisa och jag har varit ute idag på en hyfsat lång promenad. Hon gnäller varje gång som hon ska sätta sig lilla hjärtat. Vilken evig tur att det inte framgick av den lilla texten som fanns intill hennes bild på NNL:s hemsida, när jag började titta efter en liten fyrbent kompis, att hon är en gnällspik. Då vet man ju inte... För det är ju så att vi alla har våra tillkortakommanden och mindre bra egenskaper som vi kommer till insikt om efter hand. Men kärleken är större än så. Vi tar hand om de bekymmer som kommer och löser det mesta så att vi trivs med varandra. Vi hör ihop nu hon och jag. Det är till och med så att jag tycker att det är bra när hon piper och gnäller. Hon berättar helt enkelt för mig när hon ogillar läget och hon ger sig inte heller för den delen. Och min ändrade inställning till detta, mina vänner, är ett framsteg för mig för jag har allltid varit lite överkänslig för gnällspikar.

Inne i värmen piper vi inte minsann...