Jag har lagrat sömnbehov känns det som denna fredag. Veckorna går så fort, så fort. Vad är det som händer egentligen? I morgon ser jag fram emot en lång sovmorgon. Hur dessa går till härhemma har jag ju berättat tidigare. För eventuellt nytillkomna bloggläsare kan jag berätta att en sovmorgon här i huset innebär att vi går ut vid ungefär fem på morgonen när Katrina vaknar och vill gå ut samt äta sin frukost. Sen går vi och lägger oss igen och somnar om, länge. Hur jag ska skruva till och senarelägga dessa morgontidiga vanor vet jag inte. Har aldrig haft det så här med mina andra hundar i familjen. De har anpassat sig efter våra vanor. Men eftersom det hela trots allt fungerar rätt smidigt så får det väl vara så här. Och det är väl det det handlar om. Jag är inte tillräckligt motiverad att förändra dessa morgonrutiner. En sak är säker. Med Katrina i huset behöver jag aldrig mer ställa klockan på väckning.
Idag var jag på apoteket och köpte mer elastiskt bandage till tassen. Snyggt rött denna gång. Sen hade veterinären skickat ett nytt recept på Rimadyl som jag också hämtade ut. När jag kom hem möttes jag av Katrina som stod utanför dörren och tittade. Morfar hade precis kommit hem till oss för att lämna henne. Katrina fick ett riktigt glädjefnatt när hon fick syn på mig. Det var inomhusgalopp fram och tillbaka, svanssnurr och äkta glädje. Fina, härliga och glada lilla K! Du får gärna väcka mig klockan fem...
Men det är inte alltid lika glada miner. Här står Katrina som en liten tjur med nya röda bandaget och väntar på hissen efter kvällsrundan. Hissen dröjer för någon annan har den. Nu vill hon bara hem till det tuggben som jag har utlovat. Att hon får det har hon full koll på. Här glöms ingenting...