Amos har första tjing på kojan, som vi kallar hundburen för. Nu har han precis varit ute på en kort kvällsrunda och han hinner knappt in förrän han ligger i kojan igen. Det kommer snarkljud där inne ifrån. Lilleman trivs. Han kommer fram när jag går och lägger mig. Då kommer han som ett litet brev på posten och ligger hos sin gamla matte en stund innan han hoppar ner och lägger sig på golvet eller i bädden. På torsdag ska han åka hem till Gävle igen med sin lilla familj. Då blir det tomt utan min fyrbenta älsklingskavaljer.
I natt väckte Katrina mig, vid halv två, och behövde gå ut. Annars så har hon numera riktigt hyfsade morgonrutiner jämfört med tidigare. Nu hade hon ont i magen och sa till. Problemet var bara att det dröjde innan hon satte sig. Inget ställe var tillräckligt bra att sätta sig på. Kissa går bra men...Så där gick vi ända till det hade löst sig och då var klockan nästan halv tre. Inte hjälpte det att jag blev irriterad heller och skällde på henne att sätta sig. Man kör inte med en greyhound på det sättet. Till slut kände jag mig desperat och gråtfärdig när jag gick där i snövädret mitt i natten och tänkte att jag aldrig kommer att somna om. När vi kom in igen så kröp lilla K ner hos mig i värmen och somnade. Själv somnade jag faktiskt om också nästan på en gång nöjd över att hon inte var sur på mig för att jag hade skällt på henne. Men i morse var jag trött. Nu har vi sovmorgon i morgon och jag är ledig i fem dagar.

Första tjing...