Ja då Miriam! Jag är nöjd med deras mat. De är glada för sin mat och står och stampar i köket när det är dags. Visserligen är de glada för allt som går att äta så jag har en känsla av att jag kan ge dem lite vad som helst. Nu har vi ju haft lite magbekymmer så jag tror att vi har rätt mat nu. Katrinas päls var ju inte i topp tidigare men blev betydligt bättre när vi började med denna mat. Den glesa pälsen var en av anledningarna till att jag ville byta till färskfoder. Glansig och tät är den nu förutom på vissa ställen. Halsen och baken är sådana ställe på henne. Det blev mycket bättre även där först men nu har hon fällt en del i slutet på sommaren så nu står det på tillväxt på framför allt halsen igen där det just nu är mycket glest. Läste någonstans att just detta med gles päls på halsen kan bli en hormonell grej på kastrerade tikar. Den lilla vita har pälskvalitet som ett gosedjur. Hon fällde rejält i somras men har nu hämtat sig och håller på att återfå sin mjuka goa päls.

Att ha godis i fickan kan vara nog så viktigt när man är på promenad med Scilla och Lilla K. Fast detta kräver lite eftertanke ibland...För några veckor sedan så hade jag levergodis i fickan på min favoritjacka. Det är en tunn linnejacka. Min kära mamma kallar den dock för ett hemskt skynke och undrar alltid varför jag går runt i den där. Hur som helst så kände Katrina mycket väl att det låg godis kvar där i jackan som hängde i hallen på Saltö. När vi upptäckte att hon var där i fickan och grejade så var skadan redan skedd. Den lilla damen hade tuggat på fickan som var alldeles blöt och trasig. Levergodiset var uppätet utifrån så att säga. Min fina jacka! Ja vad gör man? Shit happens skulle man också kunna säga. Nu är det dock så att jag har en mamma som är duktig på att fixa sånt som är trasigt. Hon har trollat med nål och tråd på mycket av våra grejor genom åren. Nu fick hon alltså uppdraget "rädda skynket" och nu hänger jackan här igen och fickan är finare än innan faktiskt. Mormor hon kan hon!

Det är trist men, Katrina har börjat skälla på andra hundar mer än hon har gjort tidigare. Inte alla men dock på fler och fler. Det har blivit mer och mer av det där ofoget sedan Scilla gjorde entré. Nu måste jag få ett slut på detta gapet. På ett ungefär kan jag läsa vilka hon ska börja gapa på och parera henne. Småhundar skiter hon i bara de inte hoppar för mycket. När vi går på stan händer det aldrig att hon skäller vid hundmöten. Det är mest här i närområdet på det platser som hon uppfattar som sina verkar det som. Schäferhundar och sådana som liknar schäferhundar är hopplöst. Jag har försökt att parera och avleda henne. Det går en mörk collie här i området som hon alltid skäller ut. Nu prövar jag med godis och hör och häpna. Igår kom collien och samtidigt kom en levergodis flygande och lilla K glömde bort att hon skulle skälla. Om det är rätt har jag ingen aning om men det fungerade. Så nu är det godis i fickan som gäller. Fast fickorna måste vara tomma när jackan hänger i hallen...

Nya fickan...


På lördagspromenad med godis i fickan...